Långbensgroda

Långbensgroda

Rana dalmatina, Bonaparte 1838Långbensgroda

Systematik.

Klass: Amphibia

Ordning: Anura

Underordning: Neobatrachia

Familj: Ranidae

Släkte: Rana

Art: dalmatina

Etymologi.

På latin betyder ”Rana”  ”groda” och ”dalmatina” kommer från namnet Dalmatien som är en region i Kroatien. Arten beskrevs av österrikaren Leopold Fitzinger i C.H. Bonapartes verk 1838.

Spelläte.

Lyssna på långbensgrodans läte här:


Utbredning.

Grodan är ganska isolerad i Sverige eftersom dess nästa nordligaste utbredningsområde är i höjd med Frankrike. Förutom i Skåne, Småland och delar av Blekinge finns den även på Öland.

Utseende.

Hannarna hos denna art blir ca 6cm och honorna 7cm. I södra Europa något större. Den tillhör gruppen brungrodor och färgen är olika toner av brunt. Man kan ganska tydligt se på vuxna individer att det är en långbensgroda. Benen är som namnet beskriver väldigt långa, dessutom är långbensgrodan i regel slankare än de andra svenska brungrodorna. Om man vänder benen fram längst kroppssidan, ska hälleden nå framför nosspetsen (det är dock olagligt att hantera grodorna utan tillstånd i Sverige). Trumhinnan är ungefär lika stor, ibland lite större, än ögats diameter.

Livsmiljö och fortplantning.

Långbensgrodan börjar leken redan i februari, och då i grunda vatten nära lövskog, där lätet är ett snabbt kurrande. Denna art liksom lökgrodan spelar under vattnet. Förutom vid parningstiden vistas ofta långbensgrodan långt från vatten, i gräsmarker och fuktiga områden i eller nära lövskogar. Den är normalt skygg och flyr med hjälp av sina långa bakben.

Honorna övervintrar vanligtvis i jordhålor eller i sjöar och bäckar vilket är mindre vanligt. Hanarna övervintrar oftast i vatten.

Status: SÅRBAR

Långbensgrodan hotas av ett flertal anledningar bland annat igenväxning av småvatten, kalavverkning och granplanteringar, förstörelse av småpölar och inplantering av fisk och kräftdjur är några av orsakerna.