Vanlig snok

Vanlig snok

Natrix natrix, Linnaeus 1758

Systematik.
Klass
: Reptilia
Ordning: Squamata
Underordning: Serpentes
Familj: Colubridae
Släkte: Natrix
Art: natrix

Etymologi.
”Natrix” betyder ’simmare’ (?) pa latin och beskevs 1758 av Carl von Linné. Kallas vanligtvis i folkmun kort och gott för snok och mer sällan vattensnok.

Utbredning.
Stora delar av Europa, norrut till Ryssland, södra Finland och runt 67° i Skandinavien. Saknas på ett antal öar som Irland, Malta och Kreta. I Sverige finns den i de södra och mellersta delarna av landet och södra Norrlandskusten samt ett fåtal reliktpopulationer norröver. Den hade ett större nordligt utbredningsområde förr i tiden med det nordligaste fynden utanför Gällivare men har gått tillbaka kraftigt under 1900-talet.

Utseende.
Snoken kan bli hela 200cm lång men är vanligen betydligt mindre i Sverige där enstaka exemplar blir runt 120-130cm. Storleken skiljer sig mellan könen och honorna är i genomsnitt större än hanarna. Kroppen kan vara grå, grafitgrå, olivgrön eller svart (melanistisk). I nacken har snoken gula eller vita fläckar. Dessa kan vara mindre tydliga, speciellt hos melanistiska individer.

Livsmiljö och fortplantning.
Man träffar ofta på denna art på våren då de kommer ut i vårsolen efter vintervilan. Inte sällan påträffas både snok och huggorm solandes tillsammans och även på varandra. Runt mitten av april parar sig snoken och man kan då se stora klumpar av ormhannar som tävlar om att para sig med en hona. De samlas i stora mängder på sina håll och detta pågår en bra bit in pa våren.

Snoken trivs längs vattendrag eller andra fuktiga marker där de uppehåller sig under sommaren för att jaga grodor och fisk.

Den ar ogiftig och bits sällan. Om den känner sig hotad försöker den oftast slingra iväg, men kan också utsöndra ett sekret fran analkörtlarna som luktar illa. En annan försvarsmekanism är att spela död – den rullar över på rygg, ofta med munnen öppen och tungan hängades ut, i hopp om att en eventuell predator då lämnar den ifred.

Underarter.
På Gotland hittar man en population av snok som skiljer sig något från fastlandets snokar och de anses av vissa som en egen underart, Natrix natrix gotlandicus, Nilson & Andrén, 1981. De är vanligtvis mindre i storlek, med avvikande fjällstruktur och andra levnadsvanor samt annorlunda teckning, bl.a. helsvarta individer som helt saknar fläckar och andra som har tvärgående band som liknar huggormens sick sack mönster (Ahlén, Andrén & Nilsson 1995).

Fiender.
Förutom människan är fåglar, grävlingar och katter snokens fiender. Dessutom hasselsnok som gärnaäter reptiler och groddjur.

Status: HÄNSYNSKRÄVANDE

Förändrad gödselhantering kan vara orsaken till försämrade möjligheter till snokens fortplantning i Norrland där arten dramatiskt gått tillbaka (Kristin Löwenborg, 2010). På Gotland har utdikning av våtmarker påverkat snokarna negativt.